Ja då var man lika mätt som man lyckas bli varje jul. Men jag har sparat lite plats till min fasters kalkon ikväll som ska avnjutas innan jag stressar tillbaka ner till Göteborg för en kväll på stan med arbetskamrater och vänner.

Många fina paket blev det igår också så jag är supernöjd. Men nog om julen jag utlovade ju en uppföljning på mitt förra inlägg så här kommer det.

Jag jobbar just nu över jul alltså extra på just den arbetsplats där mitt ex och hans äldre sommarfling (eller vad man ska kalla henne) arbetar också. De jobbar på samma avdelning och jag jobbar på en annan avdelning som tur är. Men det orsakar ändå problem för deras avdelning ligger i mitten så jag måste åka förbi där cirka sjutusen gånger om dagen, inte bra. Fast jag vill ju gärna se honom och kanske stanna och prata lite men jag har insett att det inte är värt det så jag åker förbi där så snabbt jag kan och stirrar samtidigt rakt fram för att inte råka se någon jag måste hälsa på. Ja det där lät ju moget, man kan ju tro att jag är fem. Så är inte fallet utan jag har nått den mogna åldern av 26. Fast vid vissa tillfällen blir man aldrig äldre än den där trygga åldern när man kunde bete sig hur som helst och ändå komma undan med det. Problemet är ju att man inte kommer undan med det längre och folk istället undrar vad fan det är för fel på en.

Så till mr mystery man, han som poppade upp på jobbet när jag som minst anade det. Han som jag kände när jag gick på högstadiet, han som jag umgicks med nästan varje dag tills han blev kär i mig. Han sa dock inget till mig om det, jo visst misstänkte jag det ibland och visst sa alla hans kompisar till mig att så var fallet, men jag ville ändå inte tro på det. Han var ju min bästa vän och jag ville att det skulle förbli så. Våran vänskap fortsatte på som om inget hänt och helt plötsligt slutade han bara prata med mig en dag och var jättearg på mig. Han sa inte ett ord till mig efter den dagen, trots mina ändlösa försök att ställa allt till rätta trots att jag inte tyckte att jag gjort något fel.

Nu står han alltså helt plötsligt där framför mig i en av gångarna. Jag blev så chockad att jag snabbt som sjutton körde runt hörnet. Lite senare samma dag möter jag honom i en annan gång, och eftersom han kör en mycket större truck än jag (japp jag kör truck på sommrar och vintrar) så kunde vi inte mötas. Vi kom ända fram till slutet av våra gångar och fick ögonkontakt, då fick jag åter panik och svängde fort av trots att jag egentligen skulle upp i den gång som han kom ifrån. Femåringen hittade ut igen!! Som om detta inte var nog så stötte jag på honom en tredje gång när jag skulle plocka saker i en gång han höll på att serva. Jag fick snällt ställa mig där och vänta på att han skulle bli klar så jag kunde köra in i gången. Han plockade ner en till pall och sen tog han de pallar som stod i vägen och körde ut ur gången. Där stannar han till tittar på mig och säger -"Du kanske ville köra förbi?". Jag blir så paff av att höra ord ur hans mun riktade till mig för första gången på elva år att jag bara säger lite käckt - "Ja jag hade tänkt det.". Jösses vad jag kände mig dum efteråt. Jag började fundera på om han inte kände igen mig men så kan väl inte fallet ha varit, jag ser ju nästan likadan ut som jag gjorde då. nej så kan det inte ha varit, jag måste gå till botten med det här nästa vecka. Lovar att uppdatera hur detta har gått.

Nu ska jag börja rota igenom garderoben för att se vad jag kan ha på mig ikväll när jag gör avenyn osäker. Vilken kväll det ska bli!!

Lady Delicious